Helsingborgs-Posten – 19 januari 1867, sida 3

här spelande Zedelerska orkestern gjorde detsamma till en eftersökt uppehållsort. Gick man ven s. t. kungliga trappan utföre, hade man till höger på nedra botten ett med granar detoreradt, mindre rum, hwarifrän man inkom i operakällarens stora fal, ver örat smettes of den Beyerböcksta orfesterns prättiga harmonier och der jemwäl den hungriges luft och smafsinne tände fig på det angenämaste berördt. Trängseln här war också under hela aftonen, om möjligt, förre än i sjelfwa balsalongen. Anordningarne här, såwäl fom lyffeterna, i och för gästernas betjenande woro gora och göra hr Bland all Heder, ehuru det naturlig wis mid ett sådant tillfälle fom detta är omöjligt att göra alla till lag och hastigt nog tilljretsställa hundras detals hungrandes och törstandes fordringar. Danssalongen war naturligtvis maskeradens glands punkt, och den på en gång lysande och bizarra tafla den erbjöd glömmes ej lätt. Man tänke sig denna ofantliga fal, strålande af ljus och förgyllningar och packad med en böljande, skrattande, pratande och gestikulerande mennislomassa i alla upptänkliga drägter, från den frela swarta fracken till ven les viga pierrot-drägten! Mängren af de mumieslifa dominos och de swarta frackarne tjenade blott att gifwa få mycket starkare relief Åt ve brotiga nac tional och faniasidrägterna, och öfwergängarne eller chatteringarne i taflan biltades uf ve röda, stära, blå, gröna och bruna dominos, fom damer buro. Att säwäl vil: fom pikanta kostymer föres kommo i mängd behöfwer ide sägas, men i alle mänhet funde man anmärka, att forafters-mas skerna mera genom kostymen än genom fouverfjatios nen lade fin karakter i vagen; en gifwen följd deraf, att wertliga maskerarer hos oss på be sednare tjugu åren icke förekommit. Komma de blott åter en vogune, arbetar man wäl upp sig äfwen i det hänseendet och maskraderna blifwa då icke längre i satnad af fin egentliga och pikantaste krydda: far ratters-maften i ortets egentliga bemärkelse. Emellertid woro, fom sagdt, åtskilligt godt folk och många nationaliteter representerade. Man såg sydftatå-patroner och plantageegare, munkar och nuns nor, italienare och italienskor, tyrolare, schweitzare och skottar, matroser, statliga medeltitsriddare, wings äkrare, 7Sailor boys, ralkullor, för att ide tala om de mest tjusande hertinnor och bougneticrer, fom inbillningen fon måla, täflande med damer i pudradt hår och rober om att förwrida hjernan på ve stolte, styfwe riddarne eller de ännu styfware swarta frackarne. Och man hade god tid att fonverjera och taga hwarandra i slärskådande, ty trängseln mar få bes tydlig, att någon allmännare dans ej gerna kunde ifrågafonuma, något fom äfwen förjwåradves af teas tertiljornas ojemnhet och salongsgolfwets sluttning. Men roligt Hare i alla fall många; tillställningen i vet hela hare ju för de flesta, isynnerhet af dar merna, nyhetens behag, och man hade mäl i alls mänhet mera gått upp för att fe, än för att dans sa. — Klagomålen öfwer trängseln woro dock lika starka som berättigade.