Helsingborgs-Posten – 19 januari 1867, sida 3

att komma in i samtalel. Nar musiken äter spelade upp och Alice rackle Viggo handen, utropade han med passionerad stämma: Det är icke nytligt för er min fröken att dansa så mycket! samt tillade då han märkte den blick som mölte honom ur Ålices ögon: Såsom gammal vän till er vågar jag gåra denna anmarkning. Ack, min Gud! herr kapten-, svarade Alice, ni är verkligen alltför rädd om min helsar. Med dessa ord lemnade hon Viggo handen och trädde fram i de dansandes leder. Vid ändan al logen hade man ställl några bord, vid hvilka de äldre, som föredrogo korten framför dansen hade tagit plats. Bland dessa befann sig David. Han hade oförtrutet dansat hela aftonen och gick under det musikanterna hvilade sig all laga sig cn liten hjortstlyrkare såsom han kallade det. Hör nu Rasmus Fyenbo!utropade han och vände sig till värden. Ni känner ju vår kock på Pilen. Espen, som står derborta. Innan han kom ombord till oss dref han med en flock får ute på heden sor er räkning och förälskade sig då i er dollter, den lilla Anna, icke sannt? bersore jagade ni bort honom och sade att det icke var värdt alt han tänkte på Anna förran han fått silfverknappar i sin tröja. Kom hit Espen!fortfor han och vinkade på pojken alt han skulle gå fram till värden. ,Se nu på Espens tröja, hvad säger ni om den?-Jo, jo, Espen! sade bonden och betraktade med förnöjelse de stora silfverknapparne på hans tröja. Ilar du kommit åt dem på ärligt sätt så är det ju icke så galet.