mycket förtjust i sin son som studerade i hufvudstaden; han hade nästan gjort honom till ett ordspråk och sökte vid alla mojliga tillsallen ait föra honom på tal. Dessutom beskärmade han sig äfven, alt generalen var af den åsigten ait punseh var lika nödvändig för ett godt humör som frisk luft för lungorna och att han af den orsak understondom njöt af denna dryck till den grad att han ej fäste tillbörlig uppmärksamhet vid det som färegick omkring konom. Men hvilken menniska är val fri? Man glömde och öfversåg lätt med Volmars egenheter vid tanken på hans många goda egenskaper. Skolmästaren var för öfrigt en man med sällsynta och lysande egenskaper. Det var kanske endast derföre han blifvit afskedad. Han kunde skrifva vers öfver hvilket ämne som helst, anatomisera grodor, sälta ut för råttor, med ett ord: han var en man, som kunde allt och visste besked på allt. Det var således mycket lätt för honom att göra sig omtyckt af Wolmar; snart blef han honom oumbärlig och slog sordenskull ner sina bopålar på Ugglevik i egenskap af sekreterare och tidnings föreläsare. Om mannens yttre var icke mycket att säga, fast äfven detta i någon mån kunde bidraga till att -forklara hans mångsidiga talenter. Naturen hade nemligen gifvit Jeremias en mycket sparsam hårvext ech med de tilltagande åren hade han blifvit fullkomligt skallig, men detta var en omständighet som endast få kände till, med så stor kenstfärdighet hade han förstått att hjelpa sig med en peruk af svart färskin, till hvilken han beständigt fästat en lång hårpiska, om hvilken hans fiender sade att den var gjord af en kosvans. Visserligen fick skolmästaren genom