Helsingborgs-Posten – 7 januari 1867, sida 3

Det var för den skull jag icke ville låta herren komma in, men så var Olle strax färdig med sitt prat och så var jag tvungen ati lyda. Hvad skulle jag göra? sade den resande. 4Ni kan nog inse alt man efter en besvärlig resa ricke har synnerlig lust att ligga under bar himmel i ett sådant väder som detta. Det är sant! svarade Matts, nöden har ingen lag, men om ni vill följa mig ett stycke väg så kan jag föra er till ett lungt ställe, der ni blifver välkommen. Det saktar sig nu i vädret, skyarne drifva bort, om en liten stund går månen upp. Det är visserligen ett simpelt ställe dit jag ämnar föra er men ni är ung nog att sofva på en liungknippa. Främlingen antog hans anbud och då qvinnan märkte att hon hade utsigt att blifva af med honom blef hon vänligare och nödgade honom att taga för sig af köttet oeh de kalla potatis hon satt fram på bordet, En stund derefter lemnade främlingen och Zigenaren hyddan. Det regnade nu icke mera men var dock mycket mörkt. Främlingen kunde icke se det minsta spår af vägen de följde. Hans bedragare deremot visste god besked, man kunde se att han var mycket bekannt med trakten, ty hans gång var rask och bestämd. Vinden blåste fortfarande kall ifrån hafvet, den svepte häröfver ljungen och blandade sitt klagande ljud med orrens tysta klunkande, här och der blinkade en blek stjerna på himlen och spred ett svagt ljus bland molnen. Främlingen gjorde flera gånger sin bedragare uppmärksam på de starka ljussken, som med korta mellanrum lyste fram i fjerran och då och då ljöd från gamma håll ett genomträngande pipande öfver heden.