Helsingborgs-Posten – 4 januari 1867, sida 2

tryck på hvar och en, som ej är mera van dervid. Ästonsolen kastade sina matta strålar ner öfver heden, i det den sjönk allt djupare och djupare ned i hafvet. Böljorna spelade nere på stranden med ett rödaktigt dallrande sken, himlen var grå och i söder höjde sig en tjock dimma. Vid stranden voro en mängd menniskor sysselsatta med att rensa fisk, den föregående nattens fångst. Längs kusten häng de hvitlingar. rockor och flundror, på snören mellan neddrifna pålar, för att torka. Detta är den vigtigaste ja nästen enda näringsgrenen för vestkustens innevånare. Denna produkt sändes omkring öfver hela halfön, en mängd skepp föra laddningar deraf till andra städer, till och med i hufvudstaden får man stundom se en Fanö hvitling eller en Vesterbo kolja. Längre upp på land lägo sex mån med ett vildt utseende rökande på korta kritpipor. Deras klädedrägt hade en egendomlig snitt, doras gulbruna ansigten ett eget uttryck och intet af den nationalprägel man plägar finna hos karlarne på vestkusten. De samtalade lifligt med hvarandra på ett främmande kraftfullt språk under häftige och uttrycksfulla åtbörder; de brydde sig icke mycket om att de voro föremål för fiskarnes uppmärksamhet, hvilka då och då kastade föraktliga blickar öfver till dem. På Seiand påträffar man sällan detta slags folk men i Jutland äro de mycket bekanta, man kallar dem nattmän, skojare eller tatare. Det blef mörkare och mera mulet på himlen; man hörde genom stormen nordsjöns dofva brummande och de djupa fårorna mellan sand