Helsingborgs-Posten – 20 december 1866, sida 3

Uvarjehanda. En buktalare. På cen af de ångbåtar, som gå fram och tillbaka på Themsen, stod för någon tid sedan en person och betraktade huru maskinen arbetade. En annan person ställde sip bredvid honom i samma afsigt. Efter några ogonblick hördes ett gnällande ljud på den andra sidan af maskinen. Maskinisten tog sin stora oljekanna, slog en tillräcklig qvantitet olja på det ställe, som tycktes behöfva sådan. Allt var åter bra för en stund, men snart märktes ett likadant ljud på ett annat ställe. Olja slogs i, och det var åter tyst, men då maskinisten narmade sig den plats, der fremligen stod, och ljudet hördes för tredje gången, upptäckte han rätta förhållandet — mannen var buktalare. Maskinisten tog honom lugnt i kragen och hällde resten af oljan öfver hans nacke och sade: rnu tror jag, att maskinen icke skall gnälla mera. Fintlighet. En kall vinterdag steg en resande in på en gåstgifvaregärd ej långt ifrån en af landets större stader. I det gemensamma rummet flammade en munter brasa; men så mycket folk lade skockat sig der omkring, att ingen plats fanns öfrig för vår resenar, så mycket mindre söm alla stolar i rummet voro upptagna. Han frågade då en uppasserska, om man hade några ostron på stället, hvartill denna gal ett jakande svar. — Gif då min häst två tjog! — sade han. Pigan såg förvänad på den resande och rörde sig ej från stället; men kan var envis och menade, alt han bättre än någon annan visste hvad hans häst åt eller icke åt. Befallningen efterkoms då och ostronen buros ut till hästen. Intagne af nyfikenhet skyndade sig de flesta gästerna ut på gården för att betrakta det ovanliga djuret; men under tiden tog den resande den bästa platsen i besittning, och när pigan nu åter kom in i rummet och sade: ,hästen äter inte ostronen; svarade han helt lugnt: — Jaså, lemna dem då åt mig, och gif hästen i stället en kappe hafre. För en tid sedan tilldrog sig i Amerika söljan