Helsingborgs-Posten – 20 december 1866, sida 3

att gifva en tydligare förklaring; derföre berättar han sor sin van hvad vi på törestående blad berattat för lasaren, men han berättar bättre än vi. Det är i synnerhet en, vår älskling som vi gjort oss mycket omak för att skildra ratt, men som han träffar vida lättare och säkrare. Vi hafva skildrat henne som en bland de andra; han deremot gör de andra till en än mörkare än ljusare grund, på hvilken hon framslår ensam och upphöjd ; och när han omtalar Kammarrådinnan och Clara blifva skuggorna mörkare, nästan svarta, och förhöja ännu merå det strålande ljus hvari Franceska framträder. Just som de hinna fram till Alleenburg har han slutat sin berättelse, och då nu Franciska, som den mest intagände lefvande illustrationen dertill, kommer springande ut i trädgården för att möta sin fästman, då hon med rodnende kinder och glänsande ögon glömmer allt annat, for att blott höra och besvara hans helsaing, — di börjar Paul, som håller sig på ett blygsamt afstånd, tro att Fröken Bang ändå torde vara något anaat, än han föreställt sig henne. (Foru.)