Helsingborgs-Posten – 20 december 1866, sida 2

bet är höst — likväl icke den kalla, otrefliga årstid, som omedelbart följa på sommaren. Fredriksbergs allee, som vi påhelsade och beundrale ialldess midsonmar-skönhet, har knappast sorlorat någonting på den förändring sedermera föregått med den. Himlen är mörkare blå; träd och buskar äro mindre täta; solljuset tränger derföre lattare igenom och spelar omkring öfverallt lekande och gladt, men glänsande och mindre hett än vanligt. I trädgårdarne stå georginer och astrer, som — marens begrafningsblommor, och nicka vänligt med sina brokiga hufvuden i den lätta blästen. Sjelfva den vissnande saften i bladen får bidraga till att öka den allmänna sårgpragten, i det den ger bladens gröna botten en omvexlande än mera gul än mera röd nyansering. Här och der ligga strödda blad, fallna storheter, omkring på marken; emellanåt lyfta de på sig och leka tagfatt vid foten af de träd, hvars toppar de förut prydt, : Straxt vid allens början, ännu icke långt från Westerbro, gå ett par herrar arm i arm; den ene är vår gamle bekante Cancellisten, den andre är hans vän och skolkamrat Paul Römer, som med honom vandrar ut till Alleenbnrg, der Cancellistens blifvande familj väntar dem för att dricka kaffe på morgonen och der Römer vid samma tillfälle skall presenteras för damerna, med hvilka han ännu icke är personligen bekant. De båda vännerne äro som det tyckes inbegripna i ett lisligt samtal, och Römer, som i detta ögonblick har ordet, talar och gestikulerar mycket ifrigt. -Jag vill icke neka, säger han, att jag med