Helsingborgs-Posten – 18 december 1866, sida 3

Cancellisten är glömd, alldeles glömd i delta ögonblick, men han ser alls icke förgrymmad ut som en förbisedd älskare, medan han lyssnar till de vänliga ord, som likt ett förfriskande sommarregn strömma ned på det lilla Kammarrådet. Denne känner sig nu lyckligare än an varit det under hela sin utflykt; der har han visserligen varit fri sor Kammarrädinnans hersklystnad och Claras ovänliga nycker; der har han kunnat röka sin pipa i fred, han har fått oförhindradt politisera, och man har med bifall lyssnat till hans tankar; kort sagdt, han har njutit mången liten tillfredsställelse och firat mer än en liten triumf; men hans bästa rikaste glädje, den har han måst sakna hela dagen, och den njuter han först nu. då Franciska lagger sin arm i hans och smekande kallar honom sin egen lille fader. Man har hunnit fram till porten, och medan den blir öppnad, presenterar Franciska Cancellisten för sin fader. -Herre Gud; stackars menniska! som haft henne att taga vara på, den stygga ostyriga flick uugen! säger Kammarrådet, och så skrattar han af alla krafter, på det icke Cancellisten må tro, att hvad han sagt om sin älskling är allvarligt menadt. Det har säkert varit en besvärlig tur, och känner jag henne rätt, så har hon gifvit er nog att tänka på. Ja nog, mer än nog för mitt lugn, hviskar Cancellisten, och Franciska höjer buketten som en blomsterslöja för ansigtet. Kammarrådinnan ber de båda herrarne besöka hennes hus, när de hafva en timma till öfverlopps att hafva ledsamt i fruntimmerssälskap och medan Cancellisten säger farväl till Kam