Helsingborgs-Posten – 15 december 1866, sida 2

programm, medan han i sjelfva verket uppmärksamt lyssnar till det samtal som söres i hans närhet, och så ofta löjtnantens skämtande anmärkningar eller smickrande cemplimenter aflocka den klangfulla alt-stämman några ord, klappar hans hjerta fortare; men han lugnas då snart nog terzetten till en duett. Franciska svarar blott när man tilltalar henne, och Clara invecklar Löjtnanten i ett sådant nåt af frågor, svar, utrop och anmärkningar, att det skulle vara honom omöjligt att slingra sig derutur om han också velat det, Och han vill det heller icke; det roar honom alt tala med den unga lifliga flickan, och samtalet hoppar så latt och muntert mellan de bäda, som valsen hvars toner nyligen klingado i salen. Infall utan tal stiga som brokiga såp-: bubblor upp i luften; tänker man öfver dem så brista de som dessa, i sin egen tomhet, men de voro dock så roliga i det ögonbliek de utslungades. Vårt sälskap är således på det hela i mycket god stämning; till och med Kammarrädinnan glömmer emellanåt oljefläcken, sin vardtghet och den förnärmelse man tillfogat henne då man under ett musiknummer hyssat åt henne; hon talar till de andra som en menniska till menniskor. Aftonen förgår med ilande fart; nu kommer sista numret, den så mycket omtyckta galoppaden, der champagnens anda och krafi blifvit liksom trollad in. Korkarne flyga utaf, och champagnan strömmar ut i brusande toner, hvilka menniskorna indricka genom öronen och hvaraf de berusas.