Helsingborgs-Posten – 15 december 1866, sida 2

tryck af förundran, att löjtnant Holm icke kunde blifva mera öfverraskad om han mött henne promenerande på en af Calcuttas gator, än hon syntes vara öfver att se honom i Tivoli, der det dock icke är så ovanligt att träffa bekanta. Derpå böjer hon hufvudet till en styf och djup helsning, hvarefter hon vänder sig till Cavcellisten, med hvilken hon plötsligt börjar ett lifligt samtal. Åtminstone tror Löjtnanten, som med spänd nyfikenhet följer det hastigt vexlande uttrycket i nennes ansigte, alt det är i hövsta grad lifligt. Hade han vetat alt dessa blyg ami nedslagna ögon, detta småleende haft bortvanda ansigte, kort sagdt hela denna tjusande forvirring, som han tror vara framkallad af en djerf men träslande komplimeni. soljer på en mycket enkel varning från Cance sisten till fröken, att taga sig i akt for all med armbågen fälla isglaset öfver fruns chale, — så skulle han blifvit mycket förundrad. lian skulle då kommit att grubbla på, för hvems skuld denna lilla komedi uppfördes. och om han, som troligt är, kommit till det resultatet, att den var Doräknad på! honom sjelf, så skulle han näppeligen med sådan ifver hafva närmat sig sälskapet, som harnu gör då musik ånumret är förbi. Efter att först pligtskyldigast n gra ögonblick hafva underhållit sig med Kammarrådinnan, vänder han sig till froknarne, dem han converserar med detta raska och frimodiga sätt, som är egendomligt för våra sjöofficerare, denna blandning af rättframhet och galanteri, som behagar damerna så mycket — och deras uppvaktande civila kavaljer så föga. Cancellisten synes helt fördjupad i ett Tivoli