Helsingborgs-Posten – 13 december 1866, sida 2

kan visst icke falla Clara in, son så väl vetalt appskatta sina egna sulikom igheter, att söka anedningen dertill så långt borta som hos Franciska; nej det som oroar är farhägan för att han möjligen kande råsa att rent al glömma bort i voli-invitationen. Och aldeles riktigt! de komma fram till de små alleerna, och han fortsätter vagen rakt fram, utan att tänka på att vika af till den pa andra sidan belägne Tivolialleen: men i å-ynen af den öfeerhangande saran samlar Clara hela sin sjalsnärvaro. Med de orden: Jag är rädd för att detta blir en lång omvag, för hon, som en beslutsam styrman, sälskapet öfver till den andra allica; men först sedan Cancellisten varit borta vid biljett kontoret och öfverlemnat en biljett åt hvar och en af damerna (Franciska sist), slår åter hennes hjerta lika lugnt som vanligt. Derinne hvilar ännu någoi melankoliskt och sömnigt öfver allting; lamporna äro ännu icke tända, hvarken i eller utanför concerl-salon, och hvad är Tivoli utan lampor? — Det är Söndag; fo!k som hela veckan igenom befunnit sig väl att vid sina dagliga sysslor och smi husliga beqvämligheter, gå den dagen ut i det fasta beslut alt riktigt roa sig. Fördenskull hafva de tagit på sig skodon som trycka dem, kläder som genera dem, och dessa små obehagligheter, i förening med en viss stolthet öfver den mindre vanliga ståten, gifva äfven rått hyggliga ansigten ett mindre lyekligt uttryck. Borgarhustrur, som ansträngt sig hela förmiddagen öfver sina krafter för att få malen lardig och barnen fina och putsade i rättan tid