rr 2 — hans äfventyr, huru orimlig synes henne icke den nu. då hon ju vid närmare estertanka sinner, att det lyckligaste tänkbara slut på äfventyret går vid hennes sida i skepnad af Cancellisten. Och han? Han skulle gerna velat fortsätta berättelsen, men all hans poetiska förmåga har sjunkit till jorden med de mörka ögon ur hvilkas djup han hemtade den. Han kunde visserligen berätta hvad som verkligen tilldragit siv. att han till slut fallit ned i åa och vadat iland utan att blifva våt synnerligen högt öfver stöflame; att den tilldragelse, han gifvit en så allvarlig färg, derigenom skulle tått en löjlig pregul, det skulle föga bekymrat honom. men det djupa intresse berattelsen väckt hos henne, skulle också blifvit komiske då det upptäcktes att det varit bygdt på sådan grund, och det, det ville han icke. Alltså får hans stackars jau, som han så oförsigtigt skickat upp i piltradet, sitta qvar der. Det asbrott Kammarråddinnans ord förorsakade har trollat honom fast der, och Fransiska gör hvarken med ord eller blickar nägon fråga, som kunde blifva till eu väg å hvilken Cancellisten kunde hemta ned sitt jagDeras väg för åter förbi Franciskas sommarboning; denna gång upptäcker Cancellisten den genast utan att fråga, och han närmar sig det ståtliga trädet som för att rätt betrakta det. Då han åter går vid hennes sida, bemärker hon, utan att slå upp ögonnn, att ur hans halft tillslutna hand framsticka de fina gröna spetsarne af ett ungt kastanjeblad, det han, oformärkt som han tror, sakta gömmer under västen. Det förekommer henne som om detta blad. vore minnet af det hon berättar honom, det han