IILISRDOTZ. Den si December. vUluntarnes författare, den frejdade Gunnat Wennerberg, har aflidit i en ålder af S0 år den glade sångaren lär på sin älderdom haht bitiert ängrat sina -Cluntarsåsom ungdomsdårskaper — sasare. studsa icke vidsdenna förbluffande underrättelse, hvilken ungefär i de al oss bogangnale ordalagen stod att låsa i Folhets Tidning? — för några år sedan. Pekoralisten i det namnda bladet hade råkat lorvexla Gluntarnes verklige skald med hans fader och mamne, en vammal prost i Fahlbygden. Wi vilja erinra oss alt äfven från annat äl någon gäng hafva hört samma saågen om Gunnar Wen norbergs skruper öfver sin källfärdiga studentpoesi, men om någorsin hör han nu hafva skäl till motsatsen. då Svenska Akaden-ien i dessa dagar gjort hHonon. kikl en af sina aderton. Ty just dessa -Gluntar måste det vara som fiäfskaffat ( onom den bövsta yttre lilterära ulmärkKelsen i vårt land. Visserligen har Wennerberg för ett par år sedan utvifvil ett Oratoriman, men deta kan mera anses såsom ett fullgodt specimen för inirade i Musikaliska ån i Svenska akacemien. Såsom poetisk komposition stå Gluntarne icke högt Plemen ar lost anlagd. all icke säga shizzerad. och gör synbarligen endast anspråk på all belraklas såsom ram till en följd af sånger, som vid olika tider och lilllallen sett dagen i ett gladi studentförbund. Det är lifvet inom denna trånga krets, som målas, på många ställen med så lohal sara, alt intresset går förspildt för alla andra än de verhlige juvenalerna. Häri ligver delvis orsaken till, att oGluntarne aldrig i samma mening som t. ex. Bellmans sånger slefvat på folkets läppart. Vissa bland dem — vi vilja ej obelingadt säga de bästa, ty somliga, t. ex. ,Glunten blir juvenal, har aldrig varit allmänt sjungen, ehuru den verkligen hör till de bästa — sjongos en tid med raseri, gnolades, hvisslades, skränades i korus i glada lag, ja. hade det då för tiden varit läka godt om posiliver som nu, så hade de säkert med Rossinis, Verdis, Mrijerbeers ete. melodier fått dela ödet alt söre dragas på detta anusikaliska afgrundsinstrument. Gluntarne upplesde med ett ord en populär dag; men de lefde for fort, ett eller annat år försvann, och de stodo knappt att finna annorstädes än på saTorg ernas nothylla. Denna hastiga afblomning beror som sagdl är af Gluntarnesinre brister. Af en individnalisering som hos Bellman med hvilken man ofta hört Wennerberg sammanställas, finnes icke spår i ,Gluntarne, liksom de ej heller erbjuda en sådan mångfald och omvexling som Fredmansverlden med sitt rika hvimmel af lisslesvande typiska figurer. I Glavtarne? knyter sig handlingens intresse endast till tvenne personer, Magistern och ,,Glunden-, och författaren röjer på mänga ställen huru svårt han haft alt genom ett passande stassage silva syllnad och harmoni åt sina taflor. Detta gör, alt flera ,gluntar?, i synnerhet de, som cke uppbäras af en vacker melodi, förefalla matta, ja stundom rent af torftiga. Men oassedt dessa brister, ega Gluntarne? enskilta ställen os ovansklig skönhet, och sanningen fordrar det erhännande, att dessa stallen örekomma strödda med så frikostig hand. att Ice göra mer än tillfytlest för alt berättiga sin kapare till en plats i Svenska Akademien, der let ju funnits och nog ännu finnes skalder, som che kuana pryda siv med en enda sådan äkta )octisk perla som t. ex. Wennerbergs Masi terns monolog?. om den beklagliga händelsen med ånghorelten Orddd saknar man ännu utförlig rapport. celegrammer till Sjöförsvarsdepartementet förnäla, att korvellen är att anse såsom totalt vrak, tt inventarierna äro bergade, och att besattingen i söndags asgick från Hondon till Göteorg med ängsartygat Carl den femtonde. Be