Helsingborgs-Posten – 11 december 1866, sida 2

dana hvardagstilldragelser, just derlöre att on kan skratta så hjertligt der vi andra knapt skulle förmå oss att dra på munnen, just derföre är hon vår egen lilla snälla hjeltinna, for hvil cen vi djupt böja vart hufvud. Vi lyssna till Canceollisten först då han berättar, hurusom han som barn krupit upp i ett pilträd, som vexte långt ut öf-er vattnet, huilket ban gjort derföre att m ölnarens Peter retat honom dertill med att säga alt han icke tordes, — Vi kunna om allt går väl hålla våra ifrån omogen frukt, skarpa knifvar, skenanne hastar och mera sådant; men vi kunna icke tillsiuta deras oron för de ohygglist sarliga orden: Dn törs icke!som redan så ofta gjort mången rask gosse tiil krympling och kommit så mången moder att gråta vid sin lille sons lik; ty det är aldrig till des som icke löras, som de andra Zossarn säga: -Du törs!nej, det är alltid de modiga och oförvägna, som derigenom äggas till dumdristiga försök. — Cancellisten hade varit en liten vildbasare, således hade Mjolnarens Peter med sitt: Du törs ickelnaturligtvis fått honom att krypa upp i trädet, och lika naturligt föll han ned derifrån: men i fallet hade han fått tag i en seg men svigtande gren, som hängde längt ut öfver vattnet och hvars elasticitet tillintetgjorde alla hans försök alt klättrande närma sig stammen. Denna gång skrattar Franciska icke, utan ser på berättaren med ett allvarligt oroligt uttryck. Det måste ligga en märkvärdig kraft i denna blick, ty det är åtrån att hålla den fast, som gör vår hederlige, anspråkslöse Cancellist till en sådan sindergorande trollkarl, att han förvandlar den lilla grunda Jutska ån, i hvilken det