simpelt folk etc. skola ljuda i hans öron, och han skall se sig om med orolig mine af fruktan för att förpesta luften for andra. Sålunda är då den glädjen förbittrad, och då ett par ord varit nog alt störa den lilla glädjen huru lätt kunna icke då alla de djerfva förhoppningar han vågat nära, blifvit tillintetgjorda. Huru liflig och skarpsynt är icke den blick somdobserverar honom, då han missmodig och förstämd vänder sig om för att gå hem. Det är godt att denna blick icke kan skönja honom längre än till slutet af allgten; det är godt att hon icke kan få se honom i hans hem, der han säger till sin mor, hvilken han träffat stående i begrepp att försöka en ny mössa, att han varit bra enfaldig att skänka en så gammal menniska en mössa med brokiga blommor Hon, som medan han var borta väl tjuge gånger passat och beundrat den nya mössan framför spegeln, utan att det just fallit henne in att hon var en gammal menniska, lägger nu ned mössan i en låda och sätter sig tyst till sitt arbete. Den qvällen är det mycket trist i den lilla stugan; spinnrocken får ostörd lof att surra sin melankoliska flitighets-säng, och vägguret i sitt grönmålade fodral, familjens mångåriga af tidens tand grymt härjade vän, pickar så gällt och ifrigt, som om det ville påminna moder och son om, att den tid är förspilld, som går bort i ovilja. Den unge snickargesällen går tidigt till sängs, sömnen förjagar hvarje missmodig tanke; den styrker och vederqvicker. I morgon skall han vakna munter och lätt till sinnes som vanligt, VYVSancta Clara har blott en minut lyst for hans