Helsingborgs-Posten – 29 november 1866, sida 2

Och när Laura efter franca isen betraktade bukettan i damernas rum, varseblef hon deri en hopvecklad biljett på sioaste rosenvelin, deri Osvorsten i de mest utsökta ordalag, förkunnade henne sina andra sentimenteroch spehötde väl inte fråga om hon föredrog sin fosterbygd (och Honom Öfversten ?) framför Esthlands sandbankar (och Baronen?) Den tredje i afton, det kan vara nog! sade Laura till sig sjelf. Men ödet syntes nn vilja kasta anbud och friare i hennes väg så tält som pilfjun flyga för vind om våren. Herr Anders Boman hade med fortvifladt mod fattat posto utanför ingången till rummet och ställde sig i den utkommandn flickans väg med ett plötsligt: Kusin Laura! Min goda kusin!Ni här Boman? Godafton! -Jag har? Ja jag är har, kusin Laura, och dat tiil er lycka, jag är här, ja har är jag .. -Jag ser det, -min goda Boman. Och hvarfor ar ni här? :