likt och så tomt sedan kusin for bort. Namnen dem vi höggo i llilenvuori stå också qvar ännu, men mossa vexer redan öfver Gustals och untt, blott ert är oförändradt, klart och outplänligt. sjelfva klippan kan ej glömma er och skogarna minnas er evigtDen gode Anders, tänkte Laura tyst, hur varmt han talar och hur hans ögon glimma! Skada, evig skada, att han skall vara så oborsttad — och heta Anders! Men Anders fortfor med en värnia, som kom honom att glömma ställning och omgilning: xJa den gamle Hiisi har och ett hjerta, fast det är af bara hård granit. Minus ni hur ni fordom ropade bland tallarne i beressluttningen om midsommarsnatten. Iliisi! Hiisi! och hur från alla kanter svarades sil! si! si! och när vi då frågade: säg om du l!efver än! svarades tydligt från höjderna af den halfdunkla skogen: lifer än! lefver än! O ja! det var på en gång hemskt och roligt. sOch mins kusin Rautava, den gamla sockensmeden som berättade för oss så sällsamma sagor om Kalevan och sjöng för oss så många af de runor, dem nu en doktor skall ha samlat, — jag mins ej hvad han heter; men Gud lone honom för det — och huru vi, då redan vuxna menniskor om våra sexton och ljugosex, lyssnade på honom som barn bruka? Och mins kusin den aftonen när vi plockade hjorton på randen af kärret och åskan kom och vi flydde till kullen under den hundraäriga furan tätt invid lappgratvarna och huru blixten slog ned Från det sublima till det löjliga är blott ett