Helsingborgs-Posten – 22 november 1866, sida 2

liha: ger kan, besökte denna morgon brunnssalongen och närmade sig Grefvinnan. Efter nåaranblicks conversation dyyernk Signoran vända sig till Mademoiselle We med ett förbindligt -det lagnar mig ati äterse er, min goda Ni ar alltför artig Signora! Tal och svar skedde på italienska. Det väckte uppmärksanhet. Att tala fransyska är numera Umänt som all bära iidenkladuingar, omen alt annu dertill tala italienska, det är en talent så dyrbar och effektfull som silkessammet och akta biodor. -vurmar ni allt ännu för er finska, lilla Wern?fortfor Signoran leende och vande sig, utan att afbida svar, till Grefvinnan, i det hon anmärkte att hennes unge eleve. under de sångleklinner Grefvinnan lät lilla Werntaga i Petersburg, ej allenast gjort henne nöje med sin läraktighet och vackra röst, utan afven äterbetalat henne med lektioner i finskan och finska visor af så vekt välljud i sjelfva språket, att knappt italienskan äger det vekare. Mais qukevi ce que sdest donc. celte paurre langue senhoise! återlog signoran likasom frustande att hafva medsifvil ett forakladt språk en alltför stor förtjenst i lilla Werns mun skulle sjelfva björnens språk klinga som musik. Ryntet om Ålilla Werns-talanter började sprida sig i salongen. Når Grefvinaan och -hennes samiljkort derelter företogo en promenad i parken och upp på bergen, omgåfvos de al ett halft dussin bland salongens utsöktaste eleganter, bland hvilka två eller tre egnade Laura en synnerlig uppmärksamhet. Men äfven i deras arligheter låg ej sällan något nasvist och