Helsingborgs-Posten – 20 november 1866, sida 2

Herman kjursten. (Astonbladet.) Z id. oroliga själ! Guds frid, du kämpande ande! Frid åt ditt sargade bröst, frid med din tidiga graf! Bäddad å Fyris strand. der fordom, i kretsen af vänner, Skämtet med yrande lust lekte på läpparne jemnt. Nyss du smög dig tillbaka igen tilll älskade nejden, Så, som den sårade hind söker sin grönskande dal; Sökte, men fann icke heller der den förlorade skatten: Barndomens heliga frid, ungdomens vänliga dröm. Se dock, sörbarmande Gud! 0. se: den stolte är krossad; Famnande Korsets fot, tigger han endast om nåd. Vingarne buro ej mer den högtuppsträfvande anden, Menniskovisdomens brunn svalkade icke hans törst: Sviken i tron på dess kraft, han längtade åter till hemmet, Mannen blef åter ett barn — tag det, o Gud! i din famn. Två årtionden blott! För två årtionden sedan Gick han i un domens stad, svärmande yngling annu. Anden röjde sin art rein då: ornungen ur boet Strackte i rymdernas ljus växande vingen till flygt. Glödande nit och sträfsam kraft oclh dristig förtröstan, Tanko som syftade högt, hjerta som klappade varmt Både för vänner och konst och för nödens bleka martyrer. Bådade dagar af kamp, dagar af seger och frid, Kampen är slutad ren — han dukade under i striden. Gil åt den fallne, o gif, Herre, din eviga frid! Broder, farväl! På vännernas stoft du strödde så gifmild Kransar som grönska ännu, blommor med fågring och doft: Ack! på din gömda graf jag har ej en blomma att lägga, Hösten har härjande gätt öfver mitt Eden också. Tay hvad jag eger ändock, den sista torfliva gärden: 1 Saknadens döende suck, kärlekens sallande tår. H. R. AV — ä —n:wr— ————) — ——— k—? — ————— --p—kRo—