Helsingborgs-Posten – 20 november 1866, sida 2

nar man icke göra! Udden är vacker, mindre för sin egen skull, än för hafvet. Behagar läsaren följa oss dit — till brunnslokalen. Det är en Son lag i slutet af Juli 1845 klockan 7 på morgonen. Solen, som uppgått öfver de täcka nejdern: af Hertanäs, Slansvik och Turholmen, hade met rask fart börjat sin bana och nalkas redan fästningen, det mäktiga Sveaborg. — Himlen är fullnomligt ren och blå, luften mild; hafvet krusaaf en lindrig sunnan. Grönskan är frisk oeh skiftar i de olika nyanserna af gran, björk och lönn. Parkens toppar och de ännu unga allecrnas löf susa ocl gunga för morgonvinden Sångfoglarna vård: sina ungar och ha ej tid att sjunga. Blott häl och der höres bofinkens korta melodier och svalans qvitter. der hon, jagad af rivaler, ilar ilel öfver stränderna. Den korta raka något kala vägen mellan staden och brunnsparken uppröres at dam, nåt vagn efler vagn der framrullar. Vandrande herreman i ljusa paletoter och med blossandle cigarrer vika förtretade åt sidan. Unga flickor mantiller af siden söka förgäfves med sina smi parasoller skydda sig mot dauomet. En snabbfotad ungfru beläcker sorsfälligt en korg mec nyss gräddadt hvetebröd, destinerad till restauraloren härute. Till venster om allöen när man går emot badhuset, resa sig skönt belägna villor i mer ocl mindre lyckad stil. Spekulerande ägare halvt utsirat dem med balkonger och terasser, frår hvilka utsigten ar vidsträckt och angenäm. På en al dessa terasser synes en ensam qvinnogestall. Vandraren långt nedanföre på väger