Hwarjehanda. Jagthistoria. En af hofjägmästare H. Falks ldre jagtwänner, hr kapten C. J. G. Limoth, har benäget meddelat berättelse om följande till dragel se i Falks jägarelif: J sina yngre år hade H. Falt gifwit sig ut i sällskap med fin bror, Janke, för att söka björn. Broterna woro bewäpnate med enkelstudsare och lnallhattsantändningen war ännu oländ. Jante Falk stötte på en björn oc) lade an på honom på nära håll, men i följd af snö från träden klickade gewäret, så att endast fängkrutet brann af. Jä garen ansåg fig nu till spillo gifwen för mifhantling af björnen, ty på flytt mar ej att tänka och hans wapen war obrukbart. Han fann ingen ans nan råd än att kasta fig bufwudstupa ned i snön, med hufwudet neråt och hållande andan efter bästa förmåga; förmodande att, såsom det antages, björnen ej skulle misshandla en, hwilken ligger skenbart lifläs. Björnen hade då gått fram och satt fig på den liggandes rygg. J tetta ögonblick kom Herman Falk fram och fick skåda den ruskiga synen af en björn sittande på hans broders kropp. Utan att förlora ett ögonblick ropade då H. Falk: I upp nalle! Björnen höjde hufwudet, i nästa fer kund small Falks skott och björnen föll död ned mid sitan af Janke fom nu kunde andas ut. Något motstycke till denna jagthändelse, som aflopp så iyckligt torde man ha swårt att uppleta. Scen ur beväringslifvet på Axevalla. En bonde som hade smör att sälja, hade häromdagen kommit till den platsen af lägret å Axevalla hed, der man var sysselsatt alt koka mat för beväringen. Det första som mötte hans blickar, var en stor ärtkiltel, i hvilken en liten? beväring, som fått det storaförtroendet alt vara kock, stod och rörde. Några muntra kamrater stodo, skämtande och skrattande, grupperade omkring honom. Här, tänkte vår smörhandlande bonde, här skall jag nog bli af med mitt smört. Han framträder och inläter sig i samtal med dem, dervid han framför silt ärende. De unga krigarne vilja se varan. Bonden upplöser nu ett knyte, som han bar i handen, visar ett stort tennsal, hvarpå ligger en klimp smör af omkring 7 skålpund. Han står nära den sjudande kitteln. Som de nu betrakta smöret — och prisa dess förträfflighet — ar en beväringspojke nog elak att med flata handen ge botten af falet ett så hårdt slag — att smöklimpen dimper i ärtkitteln, hvarvid bonden blef så förskräckt, att han nerstack! händerna i den dårhusmessiga tanken att fiska upp smörklimpen, men han ryckte i ögonblicket upp dem igen, började springa och skrika som en galning, hoppande och beteende sig på allt möjligt tokigt sätt. Han hade ock dugtigt brännt sig, stackars karl. De unga krigarne skrattade i början åt detta sitt pojkstreck, men som de tyckte det vara synd om bonden, gjorde de ett sammanskott, så alt han fick bra betaldt för sitt smör. Denna balsam lindrade något den sveda han fått under försöket att rädda sin dyra smörklimp. — ——— AAA vo