ga om Preussen. Thorsdagen den 5te rådde en mycket upprörd stämning i Paris; man blef ense om att illuminera och tidningarne skildrade i starka uttryck Frankrikes betydelse, för hvilken det hade att tacka kejsarens kloka politik, som gjort, att han nu stod som Europas medlare. Telegrafen arbetade oafbrutet emellan Wien och Paris. Kejsaren af Österrike hade också antagit Frankrikes mäkling gent emot Preussen, och allt talade för, att Napoleon II verkligen betraktade sig såsom herre öfver situationen. Han tog sig i början mycket ifrigf af österrikarnes sak och var besluten att för densamma skrida till allvar iga målt och steg. Kabinettet i Paris beslöt, att en fransk kommissarie oförtöfvadt skulle begifva sig till Venetien för att taga det i besittning i Frankrikes namn, flottan fick befallning att gå till sjös, 0. s. v. 0. s. v. Emellertid inlopp fortfarande den ena hjobsposten efter det andra från Wien, och i samma grad växte Preussens säkerhet, hvilken äfven fortplantode sig till Italien, så att denna magt, om än i milda uttryck, så dock bestämdt afvisade Frankrikes mäkling och med fästadt afseende på folkstämningen förklarade sig urståndsatt att inottaga Venetien ur Napoleon IIl:s hand. Prins Napoleon talade för Italiens sak hos kejsaren och understöddes deri inom pressen al Opinion nationale, Sigele, Liberte, etc, under det Journ. des Debats och Patrie talade för Preusser och förseddes med artiklar och meddelanden från det preussiska gesandtskapet. Man antager, atl statsministern Rouher slöt sig till prins Napoleon, under det Drouyn de Lhuys och grefve Walevski ställde sig på Österrikes sida. Kejsaren började vackla, och denna halfhet varade i flera dagar, under hvilka Österrikes förtviflade ställning allt klarare trädde i dagen, under det tillika ogynnsamma underrättelser inlupo från Main. Då konung Wilhelm underrättade kejsar Napoleon om segren vid Königaråtu, hade han uttryckligen tillagt, att preussarne skulle gå mot Wien. Kejsaren besvarade detta meddelande med eti lyckönskningsbref, som började med de orden, att de preussiska vapnens hastiga segrar nödgade honom att frångå den fullständiga tillbakadragenhet han hittils iakttazit. Bresvet sparade icke på komplimenter till den preussiska armeen och anförde i förbindelse härmed, att det var de neutrala magternas pligt att sätta en gräns för blodsutgjutelsen och rubbningen af de fredliga ekonomiska förhållandena emellan staterna och folken. Kejsaren framhöll isynnerhet Frankrikes önskningar och intressen, dröjde derefter vid Preussens berättigande intressen, för hvilka han icke ville tillsluta ögonen, vid Österrikes betydelse för jemnvigten i Europa oe nödvändigheten af att icke allt för mycket försvaga denna magt, hvarefter han ännu en gång hänvöade till Frankrikes intressen och slutade med al ånyo erbjuda sin mäkling. De olika gesendterna och partierna gjorde sitt yttersta för at vinna kejsaren för sina åsigter, och resultatet blef, att Österrike, om än icke fullständigt, så till en del tappade partiet. Omslaget inträffade, så vidt man vet den 10 Juli. Ålminstone var det på denna dag som kejsaren förklarade, alt han i principen gillade Preussens förslag till en förbundsreform och att han icke betraktade Österrikes utträdande ur förbundet såsom ett hinder för en uppgörelse, ehuru det var angeläget för Frankrike, att den österrikiska monarkien upprätthålles i sitt nuvarande omfång på Venelien när. Genom att samtycka till Österrikes utträdande ur förbundet uppgaf Napoleon III det program, hvilket han uppställt i sitt bref af den 11 Juni till Drouyn de Lhuys; ty der utgjorde bevarandet af Österrikes politiska ställning i Tyskland en hufvudpunkt. Furst Metternich sökte förmå kejsaren att uppskjuta sitt beslut, isynnerhet som Beust väntades till Paris i speciel mission, men den österriske gesandtens föreställningar tjenade till intet. Tisdagen den