Man sade till mig: — Ni får vänta till er tur kommer: ni har många före er; det skulle ej vara rättvist om ni ginge före demk — Härefter förflöto 6 månader, jag gick ännu en gång till direktören. Vi hafva nu vinter, sade han, ert stycke är en opera som passar för våren. Den svarta ödlan. Den skall göra furor i augusti månad. Låtom oss vänta till en varmare årstid! — Ja, låt oss vänta, svarade jag, med bekymret i mitt hjerta. — I Augusti månad gafs en pjes, som var mycket i smaken och hvilken man icke kunde afbryta. — Nå, då få vi vänta tills vintren, sade direktören; en augustiopera i Januari, det skall blifva pikant; den svarta ödlan skall passa bra i hop med snön. Låt oss vänta, svarade jag — När vintren kom, hade primadonnan förkylt sig och tenoren hade slyktat till ett af grannländerna, der man betalade honom dubbelt. — Låt oss då ännu en gång vänta til sommaren sade den orubbligt lugne direktören. Under denna tid tillbragte jag det eländigaste lif, man kan knappast kalla det lif, endast Yllvaro. För att få tillfälle att äta torrt bröd och gå klädd någorlunda snyggt, var jag tvungen att löpa kring gatorna och gifva lektioner i piano åt unga flickor, att skrifva små romanser, ja till och med sitta i orchestrarne vid åtskilliga af Paris många horribla småtheatrar. Sålunda gingo ytterligare två år. Alltså hade 3 år innalles förflutet för en enaktsorera, som genast skulle uppförts. morgon afficherar jag ert arbetes skref direktören till mig en afton.