Helsingborgs-Posten – 24 juli 1866, sida 3

På samma gång tömde han sitt glas och tillade: — Gussaf, tänker ni fortfarande utöfva konsten ? — Alltid! — Som ni vill, men å propos detta, sä skall ni få höra en lärorik historia, det är mitt eget liss. — Jag är idel öra. — Det är nästan på dagen 15 år sedan jag första gången kom till Paris, på samma sätt som ni i går kom hit. I en liten by i Auvergne, der jag är född, hade man gifvit mig till lärare församlingens pastor, en vördnadsvärd och lärd man, hvilken behandlade mig såsom ett bortskämdt barn. Den beskedlige abben hade icke endast lärt mig allt hvad han kände ur de gamle klassikerna; ifrån seminariet, der han studerat, hade han också fört med sig litet kännedom i musik, hvilken han äfven meddelade mig. En prest, som lär sin elev att spela fiol det var någonting nytt, bizarrt. Hela verlden klappade händer deråt. Det var just det som var olyckan. Man började låta höra omkring honom dessa olyckliga fraser, fulla af losord. som kunna förvrida hufvudet på äfven den starkaste: hlan har artistens medfödda anlag! Han har redan talang; han blir ett snille! Man arbetar icke förgäfves, som ni vet, då man tager sig för alt smickra ett barn. Då den gode pastorn hörde mig gnissla på min fiol i ett af de allägsna rummen. i prestgården, var han i s unde himlen. Hvad mina föräldrar angår, hvilka allt för mycket hänfördes af det beröm man slösade på mig, så funderade de på något sätt att för