Utlandet. Ändlligen har ett resultat framgätt af Napoleons mäkling. Icke genom alt vända vig mot den segrande, såsom Conslitutionel i början så stolt förkunnade, utan på lord Russells maner genom en s. k. -pressionpå den besegrade har Frankrike lyckats bringa sakerna derhän. att en vapenhyila på 5 dagar blifvit afslutad, under hvilken frist Österrike har alt definitivt antingen afslå eller antaga Preussens fredsvilkor, hvilka nnderstödjas af Frankrike. I händelse Österrike antager vilkoren, öfvergår fem-daars vapenhvilan i ett vapenstillestånd, som varar tills fredspreliminärerna blifvit undertecknade. Den stora frågan är nu, om Österrike skall finna Preussens vilkor antagliga eller föredraga att ännu en gång vädja till krigslyckan. Den officiösa franska pressen är visserligen ense om alt framställa ä ena sidan de preussiska anspråken såsom mycket moderata och antagliga samt å andra sidan Österrikes ställning sasom sadan alt det icke har vågat annat val än attfalla undan. Men andra källor anse deremot Österrike önnu vara i stånd att göra allvarsamt motständ, t. ex. Times korrespondent i Olmätz, hvilken eljest långt ifrån ställt de österrikiska mililärförhållandena i någon ljus dager. Det är en fullkomlig villsarelse, skrifver han. då man allmänt betraktar kriget såsom slutadt; Osterrike har ännu manskap tillräckligt, sydarmens anvanigarde befann sig redan den 12 i Salzburg och Benedek sände ideligen förstärkningar till armeen vid Wien, der Österrike för första gången under kriget genom att koncentrera alla sina armkoryser blir i stånd alt möta Preussen med en öfverlägsen styrka. Slutligen framhäfver korrespondenten, alt en bältre anda börjat göra sig gällande bland de österrikiska soldaterna, sedan förskrackelsen för tändnälsgevären upphört, och det visat sig, att antalet fallna är mycket ringa i förhållande till de sårade. Alla underrättelser från Wien öfverensstämma i att skildra kejsaren såsom fast besluten att icke uppgifva sitt rikes traditionella inflytande i Tyskland förr än han vågat el sista slag. Äfven från andra håll erfar man om de ytterliga ansträngningar Österrike gör för att ännu en gång möta preussarne. Sålunda skritver en korrespondent frå Wien till Journal des Debats den 17:de: Erkehertig Albrecht har nyligen hitfort 80,000 man från Itahen. Jag var närvarande vid deras ankomst och såg dem desilera; deras hållning är ypperlig. Erkehertigen. som är utnämnd till generalissimus, öfvertager i dag högsta befälet öfver de trenne armeerna, nemligen sydarmeen, nordarmeen och den sachsiska armeen. Den sistnämnda armeen, hvars tapperhet öfvergår allt beröm, skall som vanligt utgöra främsta avantgardet. Jag vet i sanning icke, hvarifrån Österrike tager och hvarthän det sänder den massa manskap, som jag i fjorton dagar sett defilera här. Tusendetals rekryter marschera in genom den ena porten, uniformeras. beväpnas och marschera ut genom den andra porten med hurra för kejsaren, hvarefter man hvarken ser eller hör något vidare af dem.