Helsingborgs-Posten – 24 juli 1866, sida 3

stora nyheten. Hvad mina föräldrar beträffar kan man ej göra sig en id om deras förtjus ning. Hela den stackars byn afundades dem alla barnen af min ålder börde mitt namn ut talas såsom en ihärdig arbetares, som man borde bemöda sig att efterapa. Jag kände mig också sjelf öfvertygad om mitt värde, jag höjde mitt hufvud; jag betraktade de lyriska theatrarne, kyrkorna och salongerna såsom mitt rike: jag tänkte in petto tjugo gånger om dager -Om 5 år, då jag kommer tillbaka från Rom skall jag trösta konstverlden för förlusten a Rossini. — Men, utropade Gustaf, hvarföre har ni t blifvit en man af snille? Af flera skäl, bland hvilka det första är a jag endast hade talang och talang ensam är e så vanlig sak, att den ej är tillräcklig att för skaffa någon lysande framgång. Jag reste til Rom; der vistades jag i fem år, likasom min kamrater, men på hvad sätt! I bland, det ä sannt, studerade jag den härliga gamla religiö sa musiken, men det hörde till undantagen. (Forts.)