han varit drucken. Deremot fann min utsago, att jag sofvit som en sten, på långt när icke samma tillit. Mr. Mumford lyckönskade mig, och äfven sig, sjelf som omsider funnit en förnustig hyresgäst till Hvita Hjorten. Doktor Blossop hade den artigheten att uttala sin glädje öfver, att en upplystlondonerläkare kommit till Noddington, som tycktes skola lyckas göra ett slut på allt det dumma snacket om syökeri. Andra Noddingtonare sade, att jag, trots allt mitt käcka tal, såg betydligt blek ut; bland andra, var Röda Lejonet af denna tanke, och han förändrade icke sin åsigt, då jag lät hemta ännu en flaska kognak till alt trösta mig vid den andra natten jag skulle tillbringa i Hvita Hjorten. Den uppståndelse jag väckt i Noddington skaffade mig några sjukbesök under dagens lopp. Jag sålde några piller och droppar, lade plåster på en skuren finger och salfva på ett barns ben. Det såg ut som skulle jag få praktik, antingen det nu spökade eller icke spökade hos mig. Mot aftonen tittade Mr. Huxham in till mig. Jag tror icke att jag fick slut på min sista historla, sade han. I detta ögonblick var synharligen hans kärlek till konjakstoddy starkare -än hans fruktan för spöken. Jag lät honom emellertid förstå att jag icke önskade hans sällskap och omsider blef jag honom qvitt. Då det blifvit mörkt, tände jag ljus i mottagningsrummet, den fordna källarsalen; men jag stannade icke der. Jag lät ljusen stå och brinna och gick sjelf utan ljus upp i det stora rummet ofvanpå, der jag nu fann fönstret stangt. Jag tog plats i ett af hörnen, Jag hade tagit eldskoffan med mig, utan att göra mig någon