Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 2

stilla och orörlig. Jag följde klocksträngens rigtning. Den gick ut ur rummet längs korridoren, genom ytterväggen och ut till husets baksida. Tydligtvis hade någon dragit i den ute på stallgåärqen. Kunde det icke möjligen vara en gren af den frodiga murgröna, som slingrade sig uppefter väggen, som snott sig samman med klocksträngen, blifvit satt i rörelse af vinden och sålunda kommit klockan att ringa. ? Det var väl icke sannolikt, men dock möjligt. Jag nekar icke, att det var med ringa lust, som jag öppnade bakdörren och såg uti stallgården, isynnerhet som Huxham, ehuru han blifvit nykter af skräcken, endast syntes föga böjd attvara mig till help. Han satt som fastgrodd på sin stol. Jag beslöt emellertid att under alla omstandigheter göra ett slut på allt oväsen från klockan. Jag kunde aldrig få gagn afen klocka som ledde till husets baksida och steg derföre upp på en stol, vred den mycket rostiga strängen omkring ett par hvarf samt bröt den sålunda itu På denna våg åtminstone skulle gengångaren icke komma åt mig. Allt blef nu lagnt igen. Jag blandade mig en ny toddy och började åter andas friare — Huxham tycktes äfven ha kommit sig något. Vi ha hållit i oss bra, båda två, sade han det är verkligen en lycka, att vi båda ha hjertat på rätta stället. Vi hade nu fred en qvarts timma. Huxham började äter tala om likröfverier. Plötsligt sågo vi båda upp åt taket. Der hördes tydligt ett ljud, som om någon med tunga, höglidliga steg spatserade upp och ner på golfvet i rummet öfver oss.