Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 2

var temligen säker på, att det var låst då jag sist var deruppe. Jag kastade en blick påkroken i taket och blef — jag nekar det icke — lättare till sinnes, då jag förvissat mig om, att ingenting hängde i den. Jag kikade ut i stallgården, men kunde ingenting se och ingenting höra utom skallet af en hund, som stod bunden i grannskapet. Jag drog till fönstret och märkte nu att ingen fönsterkrok fanns alt stänga den invändigt med. Jag gick åter ned för trapporna. Jag kände mig ohyggligt till mods; jag kunde icke på något tillsredsställande sätt förklara, huru det förhöll sig med de fotsteg jag så tydligt hört. Då jag emellertid tänkt något på saken, började jag bilda mig en teori öfver: sammanhanget och kom till den öfvertygelsen, att jag icke vidare skulle blifva störd den natten. Jag stängde omsorgsfullt min dörr, och efter att hafva sutit vaken några timmar, hörde Jag omsider med en viss vidskeplig tillfredlsstallelse en hane gala, hvarpå jag gick till sängs och sof, om icke just alldeles lugn, så ganska godt. Dagen derpå var Noddington i rörelse å mina vägnar. Jag hade på förhand uttänkt, huru Jag skulle bete mig. Jag var lugn, tillbakadragen och tyst. Huxham hade, efter hvad jag erfor, lemnat en öfverdrifven skildring af sina äfventyr; jag inlät mig icke i någon detaljerad vederläggning utan förklarade blott, att Huxham gått hem temligen tidigt i ett mycket berusadt tillstånd. Under det Noddingtons innevånare: å ena sidan intet heldre önskade än tro att något öfvernaturligt verkligen tilldragit sig, närde de å andra sidan icke ringaste tvifvel om att Hux