Helsingborgs-Posten – 21 juli 1866, sida 2

Det är salig Jugbys steg!4 utbrast Haxham med en ed (Jus gby hette värden som hängtsig). Ni vill väl icke gå dit upp? Jo, det vill jag, svarade jag med en något sväfvande röst. Jag tog ett ljus och gick upp för trappan. Fotstegen i det stora rummet hade upphört. Jag grep fast i dörrlåsen och vred den om. Dörren var låst, eller rättare det tycktes, som om någon eller något höll igen inifrån. Jag gaf den en stöt, men förgäfves. Just i detsamma hörde jag dernere ett ljud, som om dörren till gatan slagits våldsamt igen. ag sprang ned från trappan; Huxham var borhan hade fått nog. Jag hörde honom springa ned åt storgatan det värsta han kunde. Jag betänkte mig ett ögonblick. Mitt hjerta klappade med märkbar häftiohet. Jag kände mig starkt frestad att följa Huxhams exempel och springa min väg; men så upprepade jag i tankarne mina åsigter från Middlesexhospitalet om spökerier; de förskrifva sig från magen och äro uteslutande en följd af oordning i matsmältningsorganerna, rubbning i gangliesystemets funktioner, svaghet i lefvern. Jag beslöt att blifva Miudlesexhospitaltheorierna trogen, kosta hvad det ville. Dessutom hade jag ju beslutat att skalfa mig en praktik i Noddington. Jag gick ater npp för trappan med ljuset i den ena handen och eldskoffan i den andra, beredd att i nödfall slå in dörren. Dörren gick emellertid upp med lätthet, då jag tog i den. Rummet var tomt och såg precist ut som då jag lemnade det; endast att det tycktes mig kallare, fuktigare och mera fu lt af drag än förut. Orsaken härtill upptäckte jag snart: fönstret åt stallgården stod öppet; jag