Helsingborgs-Posten – 5 juli 1866, sida 2

erhållit besallning af marinministern alt ständigt undvika sienden och blott i yttersta nödfall inlåta sig i drabhning, till dess att han hade fört konsuln till sin uestinationsort. Under vägen hade flere Engelska och Ryska krigsskepp mött oss, men vi undveko dem medelst. långa omvågar. Ändtligen syntes hafvet i flera dagar friare, och vi hoppades att genom fartygets öfverlagsenhet i att segla kunna snart återtaga hvad vi hade förlorat. Klockan 9 om aftonen den 20 Juni voro vi på andra longitudsgraden och 31:de graden af nordlig latitud, ungefär på höjden af Algier. Vädret var klart och temligen vackert; men en tillbakablåsande vind hade nödgat damerna att efter måltiden qvarblifva i kajntan. Fartyget hade alla segel hissade, och flög med otrolig snabbhet för vinden. Allt var i ordning. Befälhafvaren började att för oss berätta om sin första träffning, nemligen den vid Trafalgar. Han hade kommit till Nelsons död, då vi hörde öfver oss ett förvirradt buller at röster och steg. I detsamma inträdde den vakthafvande officeren och anmälte för kaptenen att skiltvakten hade signalerat ett stort skepp. Kaptenen aforöt nu sin berättelse, för att gå upp på däcket och med sin kikare betrakta det signalerade fartyget. Det var ett stort skepp, som med förlig vind ilade rakt på oss. Befalhafvaren satte nu spräkröret till munnen och kommenderade: Alla man på däck! Det var redan gjordt. Hängmattorna öfverallt uppvecklade! Det skedde i ett ögonblick. Derpå hissade man läseglen, och straxt började fartyget att stampa såsom om det ville klyfva vågorna och nedgå i afgrunden; men snart höjde det sig åter med behag och