het och råttskaflenshet, såge sig nödtvungen, att inställa sina utbetalningar. — I S dagar hade Ilermier förmått att, ehuru han förutsåg denna katastrof, låtsa ett lugn, det han icke egde; ingen af hans konkurenter kunde misstänka hans hemlighet: men så tort han gålt från börsen, så fort han befann sig ensam, öfverväldigades han af en ångest, som till och med beröfvade honom all sömn. Sålunda förslöt dagen i en fåfäng väntan, och intet segel visade sig vid horizonten. Då höjde Hermier sina ögon till himlen och utropade med uttrycket af smärta, för djup att längre försöka ålerhållas. Min Gud; min Gud, hvad skall blifva af mitt arma barn, min tillbedda Marie? ... denna förmögenhet, som jag med så mycken omsorg förökat, detta strängt redliga och flärdfria lif, min Gud, det var min dotters hemgift! och allt detta går om intet Mitt barn är ruineradt . . . i morgon, i morgon skall man komma för att taga mina böcker, mina möbler ... min makas juveler, som jag velat heligt bevara till min dotters bröllopsdag . I morgon blir jag arresterad, vanärad. 0! min Gud, haf förbarmande med mitt barn. Tanken på dottren erinrade den olycklige fadren, att han sedan morgonen varit borta utan, att då han utgick underrätta någon om sin frånvaro, utan att omfamna sin Marie; han skyndade derföre hem och med döden i hjertat, men med ett leende på sina läppar, inträdde han på sitt kontor. Icke en gång Marie kunde ana den oro hvaraf hennes far led. Omt iryckande henne till sitt hjerta, lemnade han henne