Hvad Garibaldi är för de frivilliga är Cialdini för len reguliera armeen. Ossicerarne strala, då de höra hans namn, som för dem är liktydigt med seger. Och dock äro dessa båda fältherrar i många hänseenden kontraster. Lika lyrisk och svärmande som Garibaldi är, lika kort, återhällande och omeddelsam är Cialdini, som gör intrycket af en lefvande aritmelisk formel. Garibaldi har ingifvelser, men Cialdini faltar först sitt beslut efter noggrann beräkning hos den ene ledes instinkten af ett slags hö bere inspiration; hos den andre kommer instinkten till klarhet genom koncentreringen af de inre andliga krafterna, och den lyser med sitt eget ljus. Begge generalerna hafva utvechlat sig i samma skola, nemligen i guerillakriget; men hos Cialdini har den skördade erfarenheten harmoniskt samlat sig till ett taktiskt helt. Cialdini är 53 år gammal; hans fader var född i Modena, hans moder en spaniorska. Han var i sin ungdom elev 1 i jesuitarkollegiet; dock blef han snart tillbakaskickad af de ärevördige fäderna, då han hade mera lust att studera geometri och skrifva epigrammer än de tyckte om. Cialdini begaf sig derpå till Parma, der han hade för afsigt alt studera medicin: men hinder ställde sig i vägen för denna plan och han blef kopparstickare. Hans första konstverk var ett porträtt af Poniatowski, hvilket han fulländade 1826. 1831 stod han på revolutionens sida och kämpade vid Rimini mot österrikarne. Efter revolutionens undertryckande utvandrade han till Paris. Då kriget utbröt i Portugal, hade Cialdini straxt skyndat dit, om han icke plötsligt angripits af koleran. Det varade länge, innan han blef fullkomligt återställd; vorden frisk. afreste hon emellertid 1553 och tog tjenst i drottningens regemente som grenadier. Straxt efter sitt inträde i regementet hade han en lycklig duell med sin sergeant, en tysk, som hånat italienarne. Detta var den unge grenadiercus första seger. Efter att hafva deltagit i en större träffning, avancerade han till underofficer och utnämndes sednare till löjtnant. 1835 gick han öfver i spansk tjenst och utnämndes till löjtnant vid jägarne från Oporto. Chefen för denpa korps valde honom till sin adjutant. Efter slaget vid Cherta 1836 befordrades han till kapten och fick S:t Ferdinandsorden, som kort derpå åtföljdes af medaljen för tapperhet i fält. I slaget vid Chiva avancerade han till major. och han omnämndes i rapporten bland dem, som gjort sig väl förtjenta af Spanien. Han gjorde hela fälttåget, och 1535 blef han bataljonschef. 1833 flyttades han från sremlingslegionen öfver på den reguliera armeen, der han redan påföljande år befordrades till kapten och dekorerades. 1813 utnämnde Narvaez honom till sin adjutant, och vid Madrid utnämndes han till öfverstelöjtnant i regementet San Fernando. Vid Februarirevolutionens utbrott 1848 befann sig Cialdini i Paris, dit han blifvit sänd för att sätta sig in i organisationen af det franska gendarmeriet. Han begaf sig derifrån till Italien och stod nu för andra gången gent emot österrikarne på höjderna vid Vicenza: han var då öfverste under general Giovanni Durandos befäl. Cialdini fick en kula i underlifvet och föll i österrikarnes händer. Han kom sig emellertid efter den omsorgsfullaste vård och återvände efter slaget vid Navara till Turin. Lamarmora tog honom med till Krim, der han kommenderade den 3:dje brigaden och utnämndes till general. Efter hemkomsten från Krim blef han adjutant hos konungen och generalinspektör vid bersagliererna. I fälttåget 1859 fick han befälet öfver den 4:de divisionen, med hvilken han verkställde öfvergången öfver Sesia och deltog i båda slagen vid Palestad, der zouaverna och piemontesarne kämpade med s stor tapperhet under Victor Emanuels egna ögon. 1860 öfvertog Cialdini kommandot öfver 4:de armekorpsen och levererade slaget vid Castelsidardo, liksom han äfven deltog i intagandet af Ancona. Konungen utnämnde honom på grund häraf till armä-general (marskalk). I denna egenskap slog han derpå neapolitanarne vid Macererna, vid Sessa, vid Carig. iano och vid Mala de Gacta samt bomharderade och eröfrade Gaöta och Messina. Äfven Asbromonte vill jag nämna; ty Cialdini uppfyllde här sin pligt och förhalp lagen till sin rätt. Cialdini förenar med stor karaktersfasthet ett mottagligt, eldigt temperament. Han har en spenslig figur: hans panna vittnar om jernvilja, hans ögon äro lisliga, hans leende sarkastiskt, och uttrycket i hans ansigte är för det mesta vänligt men det kan dock äfven vara obeskrisligt hårdt. Hans uppträdande ä är än sförbehallsamt än förtroligt.