Samlande alla sina kraster, klältrade han uppför den branta stenvallen, och för att icke kastas omkulll af vinden, som här blåste med ytterlig våldsaamhet, måste han lägga sig ned emot muren osch vänta till dess vindstöten passerat. Efler em lång och mödosam kamp kom han ändtligen upp på den plan, vid hvars fot hafvet brusar och hvarifrån man har den vidsträcktaste utsigt; nu lät han sina irrande blickar speja omkring horizonten. Här var han ensam, ingen dödligs öga såg honom, nu bortlade han all förställning och ösverlemnade sig åt det ohejdade utbrottet af sin smärta. Demne man var Hermier, en af stadens anseddaste handlande. I likhet med de flesta köpmän, hade han genom verksamhet och drift arbetat sig upp ifrån handelsbetjent till egen köpman. Lyckan hade städse lett mot honom. Endast en gång hade ett hårdt slag af ödet träffat honom: efter några års giftermål hade Hermier förlorat sin maka, men hon lemnade efter sig en dotter, och på den älskade Marie öfverflyttade han all den kärlek han hyst till hennes mor. Hermier väntade fyra af sina skepp från Martinique, med en rik last af socker, kaffe, specerier och betydliga summor penningar. För mera än 14 dagar sedan borde dessa fartyg kunnat vara anlända. Med ångest såg Hermier som var inne i en stor handelsspekulation, månaden nalkas sitt slut, ty hans fartyg medförde det som var tillräckligt för honom att honorera sina förbindelser. Ännu 21 timmars dröjsmål, och köpmannen, som förvärfvat sig kredit och anseende genom många års bepröfvad punktlig