Helsingborgs-Posten – 26 juni 1866, sida 2

Iiggerskans räddare. (Forts. fr. n:o 71.) Då trädde den unge mannen med ifver emellan dem, tog tiggerskan under armen, henne som han för ett övonblick sedan knappt skulle velat vidröra med spetsen af sin hamiske, samt yttrade, vänd till polisbetjenten: Detta fruntimmer år ingen tiggerska, det är en af mina bekanta. Men, min herre .... tycktes den oblidkelige verkställaren af lagen mot tiggerict liksom vilja säga. Jag upprepar än en gång att jag känner srun ... Stackars goda fruntimmer, tillade han, i det han lutade sig till den unga flickans öra, som han ansåg för en gammal gumma; tag emot detta mynt och låt mix följa er tll nästa gata, på det ni må slippa undan er förföljare. Mynistycket gled ur din hand i min, fortfor bruden, och i det ögonblick vi passerade lorbi den lykta, hvarifrån jag hittills hållit mig allagsnad, såg jag dill ansigte. Milt annsigte! utropade Fredrik Ja, min vän, det var jag, hvars lif och måhända äfven heder du på della sätt, raddade det