Helsingborgs-Posten – 23 juni 1866, sida 2

ömhet tryckte hennes mjuka hvita hand emellan båda sina och förde dem till sina läppar, nej låt mig förblifva hår vid dina fötter och drag ej tillbaka din hand, jag är rädd alt släppa dig ifrån mig, jag intages af fruktan att alltsammans icke är annat än en villa; det förekommer mig liksom jag vore hjelten i en af de sagor, hvarmed jag undfågnades i min barndom och i hvilka det merändels hände, all just i det ögonblick han stod lyckan närmast, försvann den sec, som dårat honom, för att, i sallskny med sina systrar, le åt hans saknad och förtviflan. Fatta mod min vän, jag var väl ännu i går enka efter lord Melvil. nu är jag frå de la Tour, din hustru, aflägsua ur ditt sinne bilden från din baradom, detta är ingen saga, det är ren verklighet. Det var icke utan orsak Fredrik de la Tour föreställde sig att någon öfvernaturlig makt, på ett ovanligt sätt, blandat sig iledningen af hans öden, ty sedan en månad tillbaka hade slumpen eller en olörklarlig qvinnogunst gjort honom rik och lycklig långt utöfver hans djerlvaste önskningar. Han var 25 år, hans föräldrar voro döda och han drog sig tarsligt fram med en liten syssla vid ett ar vatsdeparlementerne, när det en vacker dag hände sig att bäst han gick på gatan Saint-Honore stadnade ett rikt ekipage utmed hans sida, och ett elegant sruntimmer, lutande sig öfver vagnsdörren, ropade honom an. Min herre, min herre, föllo hennes ord. Jägaren bakpå vagnen hoppade utaf, fällde