ett ristritt, famt Entrina. Cötertelje, Norrtelje, Waxholm,, regrund, 3 Ssthamune och Sigtuna ett. Borgareståndets met semmar hare ven 17:de dis af general Hazelius blifwit inbjurna till en sexa på Hassel backen å Djurgården. J ren sksål, gene ralen wid jupån egnare ständet, förklarate han anlerningen till sin inbjutning wara tacksamheten för jtändets medwerkan till höjande af topog rasiska lårens arbetsanslag i och för utförandet of suensta tartwertet, och hwiliet arbetsanslag under re tre setnaste riteragarne blifwit förhöjdt från 18,000 ror, fom det mar då talaren emottog defstapet för tären, till 75,000 ror, hwilket ret blifwit genom ständernas mid innewarande riksmöte fattade bes slut, eller mer än fyra gånger större. Tal. redos gjorde sedan för dessa arbetens muvaranre ftåndpunkt och deras fosterländska och statistiska wärde. Grosshandlaren Wern todare å ve närwarandes wägnar för skålen och rektor Witell framförde nås gra improviserade verser i hans lända glada mantr. Afwen några borgareständet icke tillhörande gär iter woro tillstädes, såsom i staden warande off cerare af topografiska tåren och prof. Selander, doftor Öumelius och Per Nilsson i Espö, mag. Hedlund från Göteborg m. fl. General Hazelius Jräfnade och bland fina gäster wid detta tillsälle dansfe generalmajoren Caroc, hwilten löjtnant Rids derstad egnade en wacker sfål, som af generalen beswarades. Det angenäma samqwämet fortsick unter flere tillfällighetstal och slålar samt stöts först wid midnatt. Om prof. Molins fontän i induftri-valotiet berättar 7MNya Dagl. Allehauda: I onsdags föll täckelset, fom under arbetet omgifwit detta herrliga kanstwerf, hwilfet bildar sjelfwa medelpunkten i expositionsbyggnaden å Carl ren 13:des torg. Mun är wan att endast fe skapelser af artistisk fulländning utgå från hr Molins hand, men detta werk synes oss nästan, både i afseende på idcns poesi och originalitet och ntförandets mästerskap, öfwerträffa allt hwad wi förut sett af konstnären. Fontänen framställer sig sålunda: På spetsen af en basaltklippa, fom i harmoniska former wrtver sig uppåt och bildar midtelpartiet, hwilar fjelfwa sktålen, hwarifrån de spelande wattenstrålarna nedgjuta fig. Bajen af klippan är förtelad i jer fält, fom prydas af plastiska figurer af vöfmer: träfflig skönhet. Man fer den gamle Ågir, hafwets beherrstare, höja sig ur wågorna; wattnet droppar ur hans långa hwita stägg; hans blick uttrycker ett trotsigt lugn. Omtring honom ibland wågorna framdyka hans röttrar, sköna yppiga qwinnogestalter. Uttrycket hos dessa är högft olika metan hos några förråder sig öfwerrastning, till och med en wiss bäfwan, ser man hos andra en skälmsk ysterhet, der de nyfiket och spejande blicka fram mellan sjögräset. Det är owana toner, som nå deras öra. En gäist kommer till Wyirs hof, det är Necken, Mälarens herre, hwars ankomst bes bådas af ljuden från hang quiditvängade harpa. Konstnären har wid framställningen af Neckens figur afwikit från ven wanlixa uppfattningen, fom gör honom till en åldring. Han har stället ffapat honom till en ung, lifskraftig gestalt, hwars drag framställa skönheten ach harmonien. Det är nästan en Apollo-bilv, och lilheten faller ännu mera i ögonen, då äfwen här wid figurens fötter skådas Delierns älsklade fågel, swanen, fom tjusad lyssnar till tonerna. För att rätt uppfatta den allegori, fom fonftnäs ven welat framställa, bör man erinra sig, att juit på den plats, der ingustripalatset nu reser sig, fordom Neckströmmen, som förenade Mälaren med Saltsjön, hade sitt utlopp. En lyckligare tanke än att just på denna plats gifwa en symbolisk framställning häraf skulle man hafwa swårt att finna. Öwad utförandet beträffar, är det, wi säga det ännu en gång, öfwer allt beröm.