Helsingborgs-Posten – 16 juni 1866, sida 2

Deri låg just det olyckliga misstaget. IIarföre ej säga honom, hvem hon var? Hvarfore ej beskrifva henne? Hvarföre ej med en älskares ömhet dröja vid hvarje anletsdrag. Han skulle genast ha igenkant henne och sålunda åtminstone varit oskyldig. Han kände det nu, han visste det, att han älskat henne ända ifrån den dag, då han för för första gången såg henne i Sixtinerkapellet. Men hans hjerta var då så lugnt, han egde så mycken sjelfbeherskning ända till det ögonblick han kom till hennes hjelp, så alt det ej då skulle varit någon svårighet att ha gjort sig till herre öfver sina känslor. Genomläsandet af detta Ernsts bref och de plågsamma tankar, det uppväckte, förstörde till en del de framsteg, han gjort i återvinnandet af silt själslugn. Han beslöt att alls icke göra något försök att öppna lådan, samt låta de andra brelven blifva qvar, der de voro. Då ett nyti bref med samma poststämpel anlände, lade han äfven det till sidan och beslöt att undvika allt, som kunde förnya tankar, som han visste endast skulle slifva en källa till ledsamheter. Slutligen togo hans bättre känslor öfverhand. Hans