förfarande ide äro i stånd att je annat än en af sigt att direkt utmana of och en önskan att mwmäldsamt framkalla ett fredsbrott. Alla wåra underrättelser häntyda på att beslutet att föra krig mot Preussen är fullt och fast fat tadt i Wien. På H. Maj:ts önskan tan jag förtroligt meddela E. E., att konungen wid samma tid som wi gjorde hofwet i Wien ofwannämnda försonliga meddelande, drifwen af fin pligt att få länge fom möjligt bibehålla freden, beredwilligt emottog ett från opartist sira i Wien utgånget förslag till dis rekt uppgörelse och, utan ministrens deltagande, mertelare ret åt H. M. tejsaren af Österrile, för att förwissa fig, huruwida H. M. ännu ledtes af önstan att upprätthålla freden. Förslaget gällde att behandla gemensamt frågorna om Slesvigs Holstein och förbundsreformen oc) genom denna förbindelse underlätta bådaderas lösning. Dessa förhanrlingar, ä merlarens sida stadda på be frerligaste önskningar, hafwa, enligt hwar H. Mamj:t medtelat mig, endast wisat, att en motswaramre tänsla ide mera är för handen i Wien. De harfwa envaft lagt i vagen, att begäret efter krig, opaktadt kejsarens theoretiska fredskärlek, ver herrskar hwarje annat intresse i hand råd, till och med bland dem, fom, efter hwad wi bestämdt weta, i börjam röstade emot kriget, ja till och med emot förbererdelser och ruftningar till krig, och att detta begär nu äfwen wunnit det bestämdaste inftytande äfwen hos kejsaren sjelf. Det wisade sig i Wien ide bloott total brist på beredwillighet att ingå till och maed i förtroliga förhandlingar och diskutera möjlighheten af en öfwerenskommelse i godo, utan yttramren af inflytelserika österritiska statsmän och rätgifware hos kejsaren hafwa från autentisk fälla blifwitt konungen medrelare, hwilka ställa det utom allt twifwel, att de kejserliga ministrarne önsta krig tiill hwad pris som helst, dels i hopp om fer var på slagfältet, dels för att komma undan inre swårigjheter — ja, till oh med i ven uttalade afsigtten att komma de österrikiska finans ferum till hjelp genom preus siska fontributio ner eller genom en ärofull bankrutt. Dem österritiska regeringens handlingssätt öfver ensstännmer allt för wäl med temna affigt. Jag har ofwan antyrt, att wi äro twungna att i ven mid förbunksdagen afgifna förklaringen fe en direkt utmaning. Den kan endast begripas, såwita Wienertabinettet har för afsigt att lita den omedelbart efterföljas af ett frersbrott, tv fabinettet kan ide hafwa wäntat, att wi tålmodigt stulle unverfafta of detta angrepp på wår rätt. J en annan sak, det i Italien anordnade twmångslånet, som påtrycker ställningen en prägel af ftärpt bitterhet, wisar ret fig, att Österrite äfwen mot Jtalien endast will göra bruk af te mest extrema metcl. J öfwerensstämmelse härmed ftå re för: bebäll, med hwilka ret, enligt hit ingångna under rättelser, belersagat sitt swar på inbjurningen till konferens, och hwilka, efter hwad wi förnimma, af allz tre magterna uppfattats såsom ett afslag. ö Sedn formen för inbjudningen genom förhandlingar mellan de indjudande magterna blifwit ens tom få affattad, att Österrike skulle blifwa i stånd att amtaga den utan att på förhand afhända sig något eller synas twunget, få är ret bestämdt Wienemtabinettet, fom gjort alla dessa mödor fruttlösa. Bat om tetta beteenre å Österrikes sida funna wi endast skönja den bestämda afsigten att twinga Preussen till krig och genom underhandlingarne om kongressen winna tid för egna, icke fullt afslutare, men förnämligast för bundsförwanrternas, vujtningar. Kriget är en afgjord fak i Wien; ven enda punkt fom ännu äterstår, är att wälja rätta ögonblicket vå det bör bryta ut. Denna öfwertygelse har påtwungit sig oss med bjudande nödwändighet genom de sednaste händelserna, och wi äro af den mening, att endast en förutjattad, fördomofull åsigt fan komma till en motsatt. Fakta tala för högt för att ide ret toms ma pratet, bwiltet endast grundar fia vå gissnin