Helsingborgs-Posten – 14 juni 1866, sida 2

Kan jag få en släda? frågade Carl. Jag reser till Stettin. Jag tror han ämnar sig dil.— -Jag följer med, sade Ernst. Jas tror nästan del vore bättre om ni sta lnade qvar och ledde efterforskningarne bäde här och i kronentifl, svarade Carl. Vi kunde salunda hjelpas åt hvar på sill hall. Lila på mig, jag skall för min del göra hvad i minförmåga står. Jag skrifver ifrån Stettin och berättar hvart jag derifran reser, samt om mina esterspamngar der lyckats; ni kan ju skrifva och lala mig veta, om ni funnit något spår ester honomCarl afreste sålunda till Stettin och gich till Geldenstern, Som han endast nägra timmar förut lemnat. Kapitlet V. Erik hade emellertid rusat ifrån rummet ut i salen, tagit på sig sin kappa och mössa, hvilka ännu lågo qvar, öppnat sorstugudörren och flytt — llytt ut i den stjernklara natten, öfver den härdt tilllrusna snön, flytt, hvarthän visste han ej sjelf. En enda idee, en tanke brände på hans hjerna, gaf hans fötter vingar. Ernsis brud! — hans broders brud! I början hade han ej tankar för något annat, sedermera kom minnet af de två dagar han tillbragt i Steltin såsom en ström tillbaka för hans minne. Blickar, toner, ord allt sårade honom såsom glödgadt jern. Ja, sin broders brud; han älskade henne, älskade henne anda till galenskap. Han kände