Helsingborgs-Posten – 14 juni 1866, sida 2

från döden! Hon var på väg till Rabenstein, da han sammantrastade med henne. Hon, Mari, som khan älskade med hela sin Själs styrka! Han åg sig omhring och skulle velal D Hastiot som blixten genomkastade dessa tankar hans sjal, och nastan innan Ernst upphört tala var dörren öppen. I ett klart upplyst rum stod hans mor och vid sidan af henne, klädd i hvitt, med de guldgula lockarne ringlande omkring henaes vackra ansigte, Mari. Mari hans Romerska dröm, Mari, hans älskling. Mari, hans brors brud! Der voro flera personer i rummet, men han hade endast ögon för henne. Mekaniskt liksom drömmande, följde han sin bror, han hörde röster omkring sig. Ett förvirradt sorl fyllde hans öron. Ilan märkte huru Mari gick emot honom framräckande båda sina händer med en engeis Småleande. Han stirrade på henne. Ilans ansigte var hetacht af en dodlig blekhet; on vild demonisk blick sköt fram ur hans ögon. Han tog elt sieg emot Mari, vände sig och tydde. Alla stodo häpna af förvåning. I första förvirringen tänkie ingen på alt följa honom och då Ernst och Carl ändtigen blefvo färdiga deriill, var de! för sent. Han sonus ingensläds. Han var borta, siyhlad ut i natten. Snart skallade skogarne omkring Rabenstein af hundars och menniskors röster. Erik! Eriklhördes från alla håll vånnens och brodrens röster ljuda. tröst och Carl sökte öfverallt, andtligen störlade Schwarlz in i skogen under högt skall. -Gud vare lefv! sade Erust, han är på spårel. Men limma efter limma förgick, utan alt hvarken Schwartz eller Erik hördos af.