Helsingborgs-Posten – 14 juni 1866, sida 2

— Hu då han visste henne för evigt förlorad för sig — hela styrkan af den brinnande karlek, med hvilken han älskade henne. Hvarföre skulle just hans broder stå emellan honom och Mari? Hade han räddat henne från döden? Hade han burit henue genom snöstormen? Och Mari sjelf. Ulvarsore hade hon bedragit honom: hvartöre hade hon gifvit sig ett falskt namn? Och då han talat om Erust, hvarföre hade hon ej då sagt nugonting om honom alls? och till och med förlofningscingen, som han aldrig sett, hade hon äfven gömt den för att bedraga honom? Om hon blott sagt honom allt, då hon lick veta hvem han var, så skulle han ha gjort sig till herre öfver sina känslor, medan de annu voro outvecklade, i hvilket fall som helst skulle de åtminstone alldrig nått en sådan höjd ; och hade han funnit, att han ej med lugn kunnat betra Fa sin broders förening med henne, så skulle han :tminstone ha återvändt till Rom — han kunde ju alitid föreburit något skäl. Men nu hade hvar och en varit vittne till hans därskap, hans brott var kändt af alla — han sorisor att fly. Den ena dagen gick efter den andra och allljemt flydde han — framåt framåt. Sutligen kunde hans utmattade natur ej ut, härda mera och en dag vaknade han, svag och darrande såsom ett barn, i ett litet och salligt möblerad! rum — den bästa sängkammaren i ett litet värdshus i en mindre stad, knappast annat än en by. Man sade honom att han blifvit funnen på landsvägen, synbarligen död och derifrån diksörd. Han hade varit der i tio dagar, han hade yrat och haft förskräckliga drömmar. Han försökte alt stiga upp ur sängen,