Tidskriftslitteratur. Bi hafwa främst nöjet att anmäla Majhäftet af Nord if Tioftrift. En uppsats om Jutiands wigt för Norden af A. K. wisar att Slesvigs förlast ide förminskat far ran för Danmark af ett framtida preussiskt Sfiverfall utan twertom förökat den, då det ide fan antagas, att Preussen stall för alltid sla fig til ro i fin nyförwärfwade besittning, fom i sig innedär så farliga lockelser till eröfringens fullborrande. Förf. ådagalägger, att renna fara är solidarisk för alla re trenne folken af standinarisl stam och att den såsom fåran uppfattats af wåra statsmän och först af konung Oscar. För art nu foretomma Jutlaurs slitande från det öfriga Norden, litasom det nyss skett med Slesdig, uppmanar förf. warmt att föra befästa de annliga oc materiella band, fom nn förena Jutland med Norren, med ett ort att redan från början sätta en gräns för förtyft: ningen. Detta är få mycket mera nödwändigt, som det ide salnas försöt af wissa blinda parti: gängare att bearbeta jutarne i ontiftaneinadifi, eller hwilket i grunden är detsamma, i tysk rigte ning, genom att inbilla vem att ren öfrige Norden förbiser deras intredsen och nekar tem fina symparier. Det är emellertid godt att känna dervja egeistiska sträfwanden att iselera Jutland och ter: med bereda wäg för samma slags bygrvoliti: fom söncrat det ursprungligen nordisla Slesvin från sl man wet tå hwar faran är och huru den skall motarbetas. En annan uppsats, ar A.L Larsen, handlar om möjligheten af att astarlomma enhet i te norrista språfens rättskrifning. Denna uppsats är en in: letning till en mera detaljerad unverfökning af ven wigtiga frågan. Förf. hyser betänkligheter mot mera genomgripande förändringar i vättffoifniagen, emedan språfet derigenom får ett fremmande utseende cch en klyfta uppstår emellan ven föregår ende och efterföljande språftperioden; men han förs