Helsingborgs-Posten – 12 juni 1866, sida 2

och i följd hvaraf de fosaktiga äro oriktigo. fördelen al en sådan undervisningsmetod blefve vidare den, att äfven de, som lemna skolan, utan att ha fullständigt genomgått densamma. kunde ha någon nytta af spräkundervisningen. ty, strängt taget, är det väl skolans uppgift att meddela för hela lifvet nyttiga lärdomar, ieke. blott åt dem, som amna fortfarande egna sig ål studiernas idkande, uten äfven åt det eiemr. sfrligt större antal lärjungar, som efter å a 5 års skolgång ingå i de praktiska yrkena, och hvilka väl också hafva anspråk på att inhemta något annat än för alla andra än de i språket. hemmastadde onyttiga, intet-ägande, och i följd. deraf snart glömda grammatikalisha spetslundigheter och siiha onyttiga färdighetort Jag har temligen länge upptagit läsarens tid, alt icke tala om tidningens utrymme; mycket vore vål alt tillägga. men jag tror mig ändock hafva antydt tillräckligt i afsigt alt visa, att undervisningen i elt al de vigtigaste ämnena för realisten ej på långt när så, som sig bör. skötes. Jag valde meranämnde ämne derföre. all önskvärdheten, ja nödvändigheten af god undervisning uti detsamma ligger i klar dager för aliu. som följa den kanske vigtigaste af alla frågor. undervisningsfråran. med något intresse. I åtskilliga, att icke säga alla de öfriga ämnena kunde måhända en liten upplysning ej vara ulan vagn; mycket återstår annu, innan vi ens kunna anses hafva beträdt den väg, som Axel Oxenstierna i sitt för alla tider Ullämpliga ytt rande om undervi ningan antydt. Såsom exempel bland många vill jag blott omnämna den orimliga undervisningsmetoden i kristendom. En lärobok, som i torrhet i stilen och renlärigt bedanleri näppeligen finner sin like, Norbecks Lärobok, användes fortfarande i de flesta skolor på ett sätt, som måste förefalla hvar och en, som icke haft sin gen soroliga erfarenhet härom, i högsta grad otroliot. Lärarne fordra nämligen att lärjungarne ordacrant från början Hill slut skola kunna ,epprabblat det lärda verket. Reflexionerna göra sig sjelfva. Sedan jag nu. som jag tror ovedersägligen, har ådagalagt, dels att sramtidsutsigterna för de realister, hvilka genomgå elamentarskolorna, äro allt annat än lysande och icke i någon mån kunna jenföras med hlassisternas, dels att undervisningen i de reala ämnena ej på långt när molsvarar de förväntningar. man med skäl kan hysa. och hvilka man hoppas i en ej så synnerligen aflägsen framtid realiserade, kan man ej nog förvåna sig öfver det förtroende, som realundervisningen redan lyckats lillvinna sig, ett förtroende, som säkerlizen skall stiga i samma mån de behjertansvärda förhållanden, som här ofvan framhållits, blifvit v derböorligen uppmärksammade. Den sunda solhinstinkten har redan kraftigt gifvit sig tillkänna: äfven om, och trots all resultaterna hittills icke visat sig Cra de bästa eller ens goda, så tages dock hvärt år elt nytt, ett stort stev framåt. Långsamt mähända, men säkert uppnår den sitt mål; den ger de gamla klassiska författarne frivilligt sin tribut af vördnad, af tacksamhet, för hvad vi, i många hänseenden just genom dem, nu äro. Vår tid har ingålt i sin myndighetsålder, utan all vara otacksam kan den nu uppträda med full rät! att sköta sig sjell: det är dess ärliga, dess berömvärda sträfvande. X. Följande missledande ffrifz och tryckfel i artis kelns första del rättas härmed : J tredje stycket 1:sta tar ven nerifrän ffall nämt. i st. . alit detta utgör oli genheter, för hwilkas unvanrödjande staden är fiyldig erfänsla etc. stå: äv staden, för undanrödjantet af dessa olägenheter, skyldig erkänsla etc. J andra styckets 7:de rad stall stå: utan uti i och för fig etc. J fjerre styckets 7:de rad stär: lärowerkstrafter, läs: lärarekrafter.