deras underbara räddning. Hon som blifvit vanmäktig i slädan, tycktes vara ett eller två år äldre äldre än systern, som uppehållit henne i sina armar. Heanes hår var något mörkare än systerns, men der var annars stor. likhet mellan dem, och hade hon ej varit något längre, skulle en främling för en stund haft svårt att skilja dem. Vid närmare betraktande, skulle han ha funnit att de voro olika isynnerhet i ögonen — den längstas voro at en mörkbrun färg, under det den yngre systerns hade denna vackra mörkblåa färg, hvilken så fängslat Eriks blickar. SAck, Mari, Mari! sade den äldsta till sin guldlockiga syster, fdu måste anse mig för en stackare, som svimmade. Nej, kära Cathrin! det gjorde jag visst ej, det var en faslig syn: jag tyckte, då du dånat, att du var död och att jag var ensam i verlden, öfverlemnad åt de förskräckliga vargarnes våld Dock, icke ensam, glömde jag dig, käre gamle Schwartz? Den unga flickan föll på knä och kastade sina armar omkring halsen på varghunden, hvilken under tiden stått med sin svarta nos emot hennes lilla hvita hand. -Ack. ädle Schwartz! ack käre Schwartz, tappre hund, sade Catharine, i sin ordning knäböjande för att klappa och kyssa det förtjusta djuret, hvars stora yfviga svans sopade golfvet fram och tillbaka. Cathrin, känner du, sade Mari, uppstigande från hundens sida, hvem det var, som kom till vår hjelp? Nej-. svarade systern. I början såg jag honom ej, då månan sken så klart, och seder