widt erinmingen kan återkalla bet, sbljante lydelse: ö ö Det är ett gammalt tänkespräl, hwiltet äna ifrån Havamal gått till of i arf, fom säger: En man förutan wänner, om än få ftart, Dör bän, fom stam i öknen med skalad bark; och en annan, ej mindre sann och träffanre tanke bar blifwit framställd af wår ssörste stald, rå han yttrade: Härförarn ensam winner ide slaget, De rjura leder winna det åt honom. Unrer min framskricna, i wiss mån sliftesrika, lefnar bar jag ofta lärt mig inse rigtigheten af tesfa fatier, eller att, i fråga om handlina och wertjambet bmarje enstilts bemötande i aumänhet blir fruftföjt, få framt ret ej understörjes af wänner och merhjelpare. : ÄÅtminitone måfte jag, för min del, milligt ere känna, att utan ett särant unders:ör frulle ve öligganten, jem tillhöra den emdetsdefattning, bwilten jag få länge innebaft, ide kunnat af mig nöjt tigt uppfyllas, och hare ej beller det lilla, jag unter tirernas lopp förmått uträtta, kunnat genomföras. Men åren gå ide förbi utan att lemna spär cis ter fin framfart. Sjelj flyter tirens ström utan afbrott och förändring, men wi, fom föras på ref wåger mot okänta mäl — wi ferändrae. Man tänner tetta daft vå åren allt mer börja öla fig, men teremot hafterna förminstas. Och när en sädan tänsla af trötthet inställer fig, rå är i min tanka tiden inne, att man bör draga fig tillbaka; då manas man, att utbyta en wersamhet, fom börjar bli för tung, mot en annan, fom bättre öfwerensstämmer med måttet af ve frafter, jom återftå. Med bruten hrlja, känner jag numera behofwet at ett jåtant utbyte och af Mwila, och jag kommer derföre ocksa att innan fort lemna den plats jag nu innehar. Detta sler litwäl ide — iag tillstär det — utan en tänsla of memor, ty jag wet att dermed är också ren bästa och kraftfullaste delen af min lesnat afslutar. Men innan iag skiljes från min befattning, har jag önstat att ännu en gång se mig omgifwen af dem, fom unter ref utöfning så trofast stätt wid mm sida; ty jag har welat få ett tillsälle, att bembära dem min upprigtiga erkänsla och säga rem ett hjertligt farwäl. Jag fattar terföre nu mitt glad och ber, att för famtliga herrar merlemmar af Finans-expetitionen få tömma en stål — en tacksambetens skläl för tet jörflutna, och en wälgångeskäl för tet kommante: och jag tillennar ever, mina herrar, denna stål i duvbel betydelse, nemligen ej blott såsom te nitista, stickiga och oförtröttade biträren, hwilka treget med mia velat mörorna och answaret af ett gemenfomt arbete, utan of — enligt hvad jag hoppas — jåsom mina perjonliga wänner, hwilka jag autic stall minnas mer glärje, och af bwilta tet stulle wara mia kärt, att äfwen framgent wara med wälwilja ibägtommen.