Han salt iy t ända tills ljusen i Stettin började tindra fram genom mörkret framför dem. Straxt derpå voro de utanför dörrarne till Geldernstern. På ett ögonblick voro alla dess innevånare vakna. Hvar och en rusade ut, för att fråga, hvarföre de vackre grå hästarne kommo tillbaka. Den ene frågade, den andre svarade. Varghunden hoppade vänligt upp emot Erik då han räckte damerna handen, för att hjelpa dem ur slädan, och midt under de förvirrade ropen af vargarne — de nådiga damerna — den ädle hunden — stormen — den sönderslagna slädan — snöhvirflarne, leddes de flämtande hästarne tillbaka till stallet. De räddade damerna och den mycket smekte hunden fordes till ett klart upplyst rum, hvarest en munter brasa spred en behaglig värme omkring sig. Erik följde ej med dem, utan så snart han öfverlemnat dem åt värdinnans vård, ropade han på vården, som, sedan han med mycken vördnad lyssnat på hvad han hade att säga, svarade: ÅJa, ers näd, och försvann. Om nägra minuter framleddes en sadlad häst till dörren. Värden inlade pistolerne i sina bölster, knäppte sjelf till bukgjorden, höll stigbyglen då Erik steg upp, samt stod länge och blickade efter honom ända tills han försvann vid ändan af gatan. Kap. 2 Då de räddade damerna, som synbarligen voro systrar, blefvo ensamma i rummet, dit de blifvit förde, kastade de sig i hvarandras armar och kysste hvarandra med en tillgifvenhet, som blifvit ännn mer förhöjd genom glädjen öfver