Erik Valderthorn. —— — (Forts. fr. n:o 63.) 1 dettas ögonblick bröt mänan fram igenom de tjocka molnmassorna. som förut fullkomligt dolt den, och föll med sitt fulla sken på det uppåtvända ansigtet af den sköna talarinnan. Erik blickade ned på henne, med en stum hänryckning, och det enda svar han gaf på hennes enträgenhet att få vända tillbaka, för att vänta på Carl, war, att han ryckte på tömmarne, i det han upplyfte sitt hufvud från den stumina åskådningen. Framåt flögo de, och klingandet af silfverk!ockorna hördes knappast genom dånet af den allt mer och mer tilltagande stormen. Framåt flögo de och bredvid sladan följde i galopp den adle varghunden. Det tycktes gå omkring i Eriks hufvud, han trodde sig drömma. Hon, hon satt ju bredvid honom, hen som så länge varit i hans tankar både dag och natt; hon hans englarena uppenbarelse, henne hade han, räddat undan en förskräcklig död, han förde henne bort ifrån den fasliga stormen, och nu satt hon der, och när helst han vände sig om, för att betrakta henne, nedslog hon för hans brinnande blickar sina blåa ögon, simmande i tårar. Hans hjerta klappade hörbart, hans ögon glänste af en rörelse, som tycktes för stor att med ord beskrifvas.