mera då han var i sladan hos oss, var det ju si mörkt. ö Jag såg honom tydligt, man kan ej misstaga sig på honom; det var ingen annan ån vår artist från Rom, som du väl kommer ihåg. Han som följde oss då vi gingo ut ur Setinerkapellet!Åh, ja! svarade Cathrin, Shan som jag kallade din tillbedjare; den enda vi sedermera sägo i galleriet, han som kopierade den vackra statyen af Canova. Ja visst, ja, du behöfver ej skratta åt mig, Cathrin: han väckte lika mycket din uppmärksamhet som min, men nu förvånar det mig ej mera. Ser du ej likheten? SLikheten! med hvem, kära Mari? Hvad, Ernst — Ernst Walderthorn. Jag märkte att det var någonting mer än vanligt, som drog mig till Tonom. Du kan lita på mig, det är Erik Walderthorn, brodren som Ernst med sådan otålighet väntar från Rom. Det var ju Ernsts grå hästar, Oscar och Harold, han körde. Tror du han kände oss? -Det är ej gerna möjligt, älskade Chathrin. Det är många år sedan han såg oss, jag satt då, ett barn på sex år på hans knän, han var en gosse på 14 år. Huru många är det sedan , tio eller tols?Tolf, skall det väl vara, det är en förunderlig skillnad mellan ett barn på sex och en qvinna på aderton år. Det måste vara Erik. Vi skola fråga värdinnan då hon kommer tillbaka, om hon känner honom. Huru förvånad skall han ej bli, då han får veta hvilka vi äro, och att det är